Tänker återigen inte skriva detta som ett brev.

Jag har aldrig haft någon typ av "hjälte" i mitt liv. Eller nu när jag tänker efter, så kanske jag har det? 
Det var en stund i mitt liv då han bettyde allt för mig. Verkligen allt. Han var den ända anledningen för mig att gå upp på morgonen och se allt från den ljusa sidan. Han fanns där för mig när ingen annan gjorde det. Han försod vad jag gick igenom, vi gick igenom allt tillsammans. Men så kom den dagen då allt blev liksom, för mycket. Varken han eller jag orkade längre, vi liksom, gled ifrån varandra. Men ändå så håller vi kontakten idag, lite till och från i alla fall. Det tycker jag är jätteskönt, för han var (är fortfarande ibland) en väldigt väsentlig del i mitt liv. Jag älskade honom då, och gör det fortfarande♥
Så jag vet inte om man kan kalla det som att han har gjort mig ledsen eller något. Menmen..!