Min syn på kärlek är väldigt svår att förklara. Jag personligen ogillar (vill inte skriva hata, för hata är ett väldigt stort ord) att vara kär. Visst, jag skulle vilja vara i ett seriöst förhållande någon gång, men jag vet inte om jag kommer känna mig bekväm i det. Jag gillar inte att släppa in någon för nära inpå, jag gillar inte när någon vet allting om mig. 
Min första kärlek var nog i en kille (kan kalla honom C) som jag började snacka med när jag gick i 8an tror jag det var. Han bodde dock inte i närheten här så vi kunde aldrig träffas, fast vi träffades en gång lite kort, och jag kommer fortfarande ihåg det ögonblicket. Men jag tror även att det var han som fick mig att tvivla på kärleken. Det låter konstigt i och med att jag säger att han var min första kärlek, men det är bara så jag känner. Ni tycker säkert att det låter jättepatetiskt just nu. Men då får ni tycka det, idgaf.